Jag är inte ensam om att ha dåligt självförtroende det vet jag men tänkte berätta lite min historia.
De som känner mig bra vet ju att jag kallas för Nella men mitt riktiga namn är Therese. Men det är bara i skolan och på jobbet som jag är Therese i övrigt är det Nella. Och är skillnad på privatpersonen och den yrkesmässiga jag .
Som liten va jag en glad flicka som fick mycke uppmärksamhet, enda barnet, enda barnbarnet 🙂. Fick vara med mamma och pappa på allt de var på och så var jag mycket med Mommo och moffa. Fammo och pappas moster va de som skötte mig som riktigt liten då mamma, pappa, mommo och moffa ännu jobbade. Lärde mig leka för mig själv och med min låtsaskompis Sara 🙂.
Va 3 år första gången jag var med till Äkäslompolo...men det ska jag berätta om i ett annat inlägg.
Det blev dags att börja skolan, började i Övis på LTG linjen ( Läsning på talets grund). Hade en helt underbar lärare ;Annita.
Hur kommer det med självförtroende in?
Under hela min skoltid har jag alltid känt mig utanför jag va den som dög att leka med om inte nån annan fanns. Ganska fort fick jag höra kommentarer om mitt utseende. Visade aldrig att jag tog illa vid mig. Men det har satt sina spår i mig för alltid
Hade som liten kompisar som bodde i samma hus tom en som bodde i samma våning Tuija henne lekte jag med. Christina fanns i C trappan, Anders och Maria i B trappan. Men i skolan va det jobbigare.
Då jag va liten va jag söt med mitt lockiga hår. Men som äldre har jag fått höra;- Din mamma såg bra ut och din pappa var snygg. Har du bara fått ärva deras dåliga sidor?
Som tur är så har jag haft en pappa och mamma som velat mitt bästa och de har gett mig massor med tid. Speciellt pappa har lekt med mig och båda har de gjort allt för mig.
Men att gång på gång få höra att man inte duger att man e för ful redan som liten gör att man aldrig kan vara nöjd med sig själv.
Får ännu som vuxen höra samma du är ful du duger inte.
Det här att jag känt mig som ett andra hands allternativ och att hela tiden få höra att jag ser fel ut , dvs är ful har gjort att jag önskar att jag skulle vela bli riktigt bra på något men istället är jag aldrig nöjd med något jag gör.
Jag kräver massor av mig själv och vill klara allt själv men det gör att jag får gråta så många gånger.
Jag är även en människa som har svårt att visa känslor så många är de nätter som jag gråtit/gråter i min ensamhet.
Låser in mig i mig själv .
Det här är privat personen jag dvs Nella
Men yrkesmänniskan jag kan vara tuffare och där har jag lättare att ta kritik för den kan jag ändra på men jag som privat personen kan inte det.
Har försökt allt möjligt kreativt. Målat med olja och akvarell och blyerts, handarbetat, gjort smycken i silver och pärlor, lagar mat och bakat och gjort konst av det. Sedan högstadiet har jag gjort intervjuer med olika personer.
Men kräver att allt jag gör måste bli perfekt men jag ser bara fel..lika som människor ser fel i mig.
Allt har gjort att jag har svårt att lita på människor idag.
Jag har aldrig varit en människa som gillat att gå ut men det e ju just för att jag fått höra att jag inte duger och inte är det roligt att gå ensam.
Nu då jag varken har mamma eller pappa mera gör att jag är ännu mera känslig.
Skulle så vela bli riktigt bra på något så att jag en dag skulle få visa alla ; se jag duger, jag kan.
Den jag är idag är en som sluter sig in i sig själv. Har svårt för där det är mycke människor ( går om jag har någon med mig).
Finns så mycket mera att skriva om det här hur det format mig som människa och hur jag påverkats av det. Ber inte om något tycka synd om, skriver av mig bara för att berätta vem jag är och hur livet format mig som människa.
Men samtidigt något bra från det är att jag som yrkesmänniska inte kan tolerera att något barn får trycka ner ett annat barn med sådant som jag fått sagt åt mig.
