Min kreativa konstnärliga sida

Jag är ingen läsmänniska, visst läser jag både romaner och biografier men jag är och har alltid varit en mer praktisk människa och någon sorts konstnärs sida finns det i mig.

Då jag studerade började jag måla både porslin, i olja och akvarell. Men efter att pappa dig så dog även den sidan i mig. Otaliga är de gånger som jag tagit fram mina färger och försökt börja. Har blivit en bakgrund och sedan e det STOP. Går inte mera. 

Började då att " måla " med maten, kakor och dukning, för på något sätt skulle min energi ut.

Många är de koppar och fat jag bara köpt en eller två av just för att ha för att "måla" 🙂

Handarbeta har också varit roligt. Självlärd med att brodera, virka, sticka Och har tom knypplat.

Ett tag lagade jag smycken både i silver och av pärlor.

Har behövt få vara kreativ och tror att genom att vara det har jag även fått uttrycka mina känslor som jag i övrigt alltid hållit inom mig. Inte vet jag själv vad jag velat säga och aldrig har jag varit helt nöjd med något...förutom min tavla på en fyr och halloween tårtan.

Tårtan kom till väldigt plötsligt.  En kväll fick jag plötsligt en idee runt Halloween. Frågade mamma vill du ha en tårta. Nej inte nu sa hon, då textar jag till mina grannar på andra sidan gatan å frågar om de vill ha en. Jo tack va svaret. Vänta ett par timmar så får ni en sa jag . Resultatet ser du högre upp. 

Målandet försvann då pappa dog och nu fixar jag inte att handarbeta mera. Vill men kan inte.

Vad har jag kvar??

Jag är inte, fixar inte att vara kreativ ,konstnärlig mera.

Blir en gnagabde känsla av en massa inbundna känslor innom mig som inte får utlopp. 

Satt sent inatt och tittade genom en massa ogjorda handarbeten och minns vart mamma hade velat ha dem. Sockorna skulle hon ha ... Vörå vantarna skulle åt mig.

Enda jag har kvar är fotograferingen och blommorna.

Blommor och trädgård har jag efter både mamma och pappa och fotograferingen är en gen från pappa.

Mer och mer av min kreativa konstnärliga sida försvinner bitvis och det känns då som att en del av mig försvinner 

 

Hur mår du?

 Tänkte fortsätta på ämnet självförtroende men måste berätta om en annan sak 

Hur mår du är en fras som man lätt ställer. Men vill man ha ett ärligt svar? Är man beredd på ett ärligt svar då man frågar?? 

Jag är ju själv en som ställer frågan men under de här senaste månaderna har jag funderat mera på det för jag har inte velat ha frågan och då jag fått den så har jag undvikit att svara på den. 

En dag bättre en annan dag sämre, en dag åt gången är det jag svarat. Men sen om jag lämnar och tala med personen så kommer lätt tårarna fram.

Jag har aldrig haft lätt för att visa känslor , jag är en som håller känslorna för mig själv för känner mig så sårbar oavsikt hur jag känner mig.

Sen kan jag höra du ser glad ut på bild tex....men kolla noga är ögonen glada?? Och kan ha tagit massor med bilder för att få en där jag ser glad ut. 

Som jag skrivit tidigare är jag känslig. Det jag nu vill ha sagt ta inte genast föregivet att fast en person ler med munnen så behöver det inte betyda att allt är ok.

Minns att ögonen är själens spegel och det är så sant. Ögonen kan inte ljuga. 

Det med att en dag bättre annan dag sämre kan visa sig inte bara i tårar utan jag blev tex rädd för månniskor då mamma dog. Vissa dagar vill jag inte alls gå nånstans där det kan vara mycket människor tex till butiken.

På första maj for jag för att höra på sången. Va rädd och stod bakom ett träd. Va helt  slut  i 2 dygn efteråt.

Jag har lättare att vara på ställen med mycket folk om jag har någon med mig.

Jag är glad att jag kunde fara till Åminne och lyssna på Herreys för någon vecka sedan ( 40 år sedan jag gjorde min första intervju och det var med dem för Vasabladet) . Jag fixade det för hade en kompis med mig . 

I torsdags va det en bättre dag. Hade biljett till Wasa festival och klarade av att vara och lyssna på Ressu Redford som jag hade väntat på att få höra. Skulle aldrig ha klarat av att vara där hela dagen så fort efter konserten for jag hem och sedan tillbaka för att lyssna på Danny Saucedo. Jag är nöjd att jag klarade det. Men trött va jag efteråt för det tar mycket krafter.

Före du ställer frågan Hur mår du...fundera först om du klarar av att få ett ärligt svar.

Självförtroende

Jag är inte ensam om att ha dåligt självförtroende det vet jag men tänkte berätta lite min historia.

De som känner mig bra vet ju att jag kallas för Nella men mitt riktiga namn är Therese. Men det är bara i skolan och på jobbet som jag är Therese i övrigt är det Nella. Och är skillnad på privatpersonen och den yrkesmässiga jag .

Som liten va jag en glad flicka som fick mycke uppmärksamhet, enda barnet, enda barnbarnet 🙂. Fick vara med mamma och pappa på allt de var på och så var jag mycket med Mommo och moffa.  Fammo och pappas moster va de som skötte mig som riktigt liten då mamma, pappa, mommo och moffa ännu jobbade. Lärde mig leka för mig själv och med min låtsaskompis Sara 🙂. 

Va 3 år första gången jag var med till Äkäslompolo...men det ska jag berätta om i ett annat inlägg.

Det blev dags att börja skolan, började i Övis på LTG linjen ( Läsning på talets grund). Hade en helt underbar lärare ;Annita. 

Hur kommer det med självförtroende in? 

Under hela min skoltid har jag alltid känt mig utanför jag va den som dög att leka med om inte nån annan fanns. Ganska fort fick jag höra kommentarer om mitt utseende. Visade aldrig att jag tog illa vid mig. Men det har satt sina spår i mig för alltid

Hade som liten kompisar som bodde i samma hus tom en som bodde i samma våning Tuija henne lekte jag med. Christina fanns i C trappan, Anders och Maria i B trappan. Men i skolan va det jobbigare.

Då jag va liten va jag söt med mitt lockiga hår. Men som äldre har jag fått höra;- Din mamma såg bra ut och din pappa var snygg. Har du bara fått ärva deras dåliga sidor? 

Som tur är så har jag haft en pappa och mamma som velat mitt bästa och de har gett mig massor med tid. Speciellt pappa har lekt med mig och båda har de gjort allt för mig. 

Men att gång på gång få höra att man inte duger att man e för ful redan som liten gör att man aldrig kan vara nöjd med sig själv.

Får ännu som vuxen höra samma du är ful du duger inte.

Det här att jag känt mig som ett andra hands allternativ och att hela tiden få höra att jag ser fel ut , dvs är ful har gjort att jag önskar att jag skulle vela bli riktigt bra på något men istället är jag aldrig nöjd med något jag gör. 

Jag kräver massor av mig själv och vill klara allt själv men det gör att jag får gråta så många gånger.

Jag är även en människa som har svårt att visa känslor så många är de nätter som jag gråtit/gråter i min ensamhet.

Låser in mig i mig själv . 

Det här är privat personen jag dvs Nella

Men yrkesmänniskan jag kan vara tuffare och där har jag lättare att ta kritik för den kan jag ändra på men jag som privat personen kan inte det. 

Har försökt allt möjligt kreativt. Målat med olja och akvarell och blyerts, handarbetat, gjort smycken i silver och pärlor, lagar mat och bakat och gjort konst av det. Sedan högstadiet har jag gjort intervjuer med olika personer. 

Men kräver att allt jag gör måste bli perfekt men jag ser bara fel..lika som människor ser fel i mig. 

Allt har gjort att jag har svårt att lita på människor idag. 

Jag har aldrig varit en människa som gillat att gå ut men det e ju just för att jag fått höra att jag inte duger och inte är det roligt att gå ensam.

Nu då jag varken har mamma eller pappa mera gör att jag är ännu mera känslig. 

Skulle så vela bli riktigt bra på något så att jag en dag skulle få visa alla ; se jag duger, jag kan.  

Den jag är idag är en som sluter sig in i sig själv. Har svårt för där det är mycke människor ( går om jag har någon med mig). 

Finns så mycket mera att skriva om det här hur det format mig som människa och hur jag påverkats av det. Ber inte om något tycka synd om, skriver av mig bara för att berätta vem jag är och hur livet format mig som människa.

Men samtidigt något bra från det är att jag som yrkesmänniska inte kan tolerera att något barn får trycka ner ett annat barn med sådant som jag fått sagt åt mig. 

Pappa 22.7

För 12 år sedan dog min pappa och 19.3 i år dog min mamma.

Vi har alltid stått varandra nära så att nu förlorat båda mina föräldrar är inte lätt. Alla sa åt mig då pappa dog att det blir bättre med tiden. Det har inte det.

Har alltid varit pappas flicka och tur är det för mycket har jag lärt mig av att springa efter pappa. Pappa och jag var väldigt lika till sättet; alltid något projekt på gång och min konstnärliga sida har jag efter honom. 

Båda är vi mera praktiska än läs människor. In till det sista fixade han med något. Han hade egna lösningar på mycket och är innerligt tacksam att jag följt efter han så jag kunnat fixa saker.

Båda vill vi hjälpa andra men har svårt att be om hjälp själva. 

Mitt Lapplands intresse kommer också från honom.

Äkäslompolo är det ställe som stod han nära hjärtat och det gör det även för mig.

Mamma och pappa träffades i Äkäslompolo i Fjällklubbens stuga Tammitieva då pappa var reseledare. Deras bröllopsresa gick dit och pappa hade lovat att vara reseledare för en grupp från Roparnäs sjukhus under en del av den resan. 

Pappa var under många år ordföranden för Fjällklubben Tammitieva som va som ett andra hem för oss alla tre. Då pappa fick jobbet att sköta Raitismaja som också finns i Äkäslompolo så steg han åt sidan som ordförande. 

Så fort jag fyllde 18 år så blev även jag medlem i Fjällklubben. 

En fjällklubbare räknade alla gånger som jag var upp. Då han dog hade jag varit dit över 100 gånger och han dog flera år innan pappa dog. Så vet inte exakt hur många gånger det är.

Pappa hade gärna velat bli ordförande för Fjällklubben igen men det blev aldrig så för den hemska sjukdomen Cancer kom in i bilden.

Många är de som trott/ tror att pappa var Italienare. Långt från det. Han är född i Malax men då hans föräldrar dog kunde inte släkten ta hand om alla så en måste adopteras. Pappa blev inte bortvald utan de som skulle adoptera fick välja vem de ville ha . Agda och Väinö ville ha en lockig mörkhårig pojke. Det var så Karl-Gustav Ljungqvist blev en Kekoni som växte upp i Åbo 

Det var lite kort om pappa

Och idag 22.7 är det din födelsedag.

Grattis pappa ❤️ 

Vill avsluta med de sista orden vi sa varandra på sjukhuset

Jag;- Jag älskar dig pappa

Pappa;- Jag vet det 

Finns bara en sak jag aldrig kan förlåta mig själv för. Jag fanns inte vid pappas sida när han dog. Fanns inte där och höll hans hand utan han dag ensam utan oss vid sin sida .Han fanns alltid där för mig men jag fanns inte där då han behövde mig som mest. Allt hände så plötsligt och vi fick inte något rum att sova på i Tammerfors där man kunde ha Moije vår hund med så vi måsta fara hem. 

Det här är något jag bara måste leva med men förlåta mig själv för det kan jag aldrig. Men lovade då att det skulle aldrig hända mamma. 

Skriva av mig

 Varit tyst på min blogg en väldigt lång tid. Visst har jag bakat men har inte blivit något lagt upp här.

Nu har det hänt saker i mitt liv som även det gör att jag inte står i köket som tidigare.

Har funderat ett tag på att på ett sätt ,ändra min blogg att det inte bara är recept utan jag tänkte dela med mig av mina tankar och funderingar. Det som hänt förändrade mitt liv totalt och jag är inte samma människa som jag en gång var. 

Tänkte att det här är ett sätt att få utlopp för mina tankar...får skriva av mig ... Och är det någon som vill läsa så kanske man här via kan förstå mig varför jag är som jag är, gör som jag gör, tänker som jag tänker. Skriver jag här så är det upp till den som vill att läsa 

Rågbröd

 Länge sedan jag lagt in något här men betyder inte att jag inte bakat något.

Men nu måste jag lägga upp ett recept här.

Bakade små rågbröd senaste vecka och blev en sats till idag. Hälften gav jag bort till grannarna och andra hälften sparade jag åt mig och mamma. Både hos grannarna och hos oss tog de genast slut så därför vill jag dela med mig av receptet till alla.

Små RÅGBRÖD

Blir ca 18 st

10dl piimä (surmjölk)

2 påsar torrjäst

ca 0,5 dl ( + . - , smaka er till hur mycke. Det är en smak sak) sirap

ca 13 dl rågmjöl

4 tsk salt

Värm Piimä till ca 40 grader. Lägg torrjäst i en bunke och häll på Piimän, rör om och tillägg sirap.

Låt stå i ca 10 min.

Blanda i de övriga ingredienserna. Räcker att röra ihop degen.

Täck bunken med en duk. Låt jäsa i minst 15 min men gärna i 30 min.

Lägg ordentligt med rågmjöl på bakbordet för degen är kladdig. 

dela degen.

Ta en lagom :) stor bit deg och lägg i högen med mjöl, vänd degklumpen så det kommer mjöl på andra sidan med, tryck till och forma den rund och ca 1 cm tjock rund "puck". Lägg den på en bakpapperskläppplåt. Fortsätt med resten av degen.

Lägg en duk över plåtarna och låt bröden jäsa i 1 timme.

Värm ugnen till 225 grader

Tryck "prickar" i bröden med en gaffel

Lägg bröden i ugnen i ca 30 min men håll koll för tiden beror på hu tjocka och stora man gjort bröden. 

Låt svalna en stund.

Namii

Rävbakelse/ Kettuleivos

 I veckan såg jag ett recept som jag inte kunde låta bli att testa att baka. Det va ju en så vacker bakelse tyckte jag. Så igår  bakade jag den.

Eftersom inte receptet finns på svenska gör jag här min egen översättning på den.

Marmeladen dvs fyllningen;

1 påse rönnbärs godis / eller rävmarmelad/godis som en del kallar det

4 st äpplen( a`100g)

1,5 dl vatten

rödkaramellfärg

Degen;

200g smör

1 1/4 dl socker

1 äggula

1/2 tsk bakpulver

5dl vetemjöl

Glasyr;

1 1/2 msk vatten

1 msk citronsaft

300g florsocker

gul karamellfärg

Dekorering;

5 st rönnbärsgodis

Gör så här;

Skala och kärna ur äpplen. Skär i små tärningar.

Tag åt sidan 5 godisar till garneringen.

Lägg resten av godisarna och äppeltärningarna i en kastrull, tillsätt vattnet. Koka i 15-20 min tills äpplena har mjuknat. Pureea blandningen och färga med röd karamellfärg. Låt svalna i kylen.

Vispa smöret och sockret till skum. Rör i äggula och bakpulver. Tillsätt 1 dl vetemjöl åt gången.

Dela degen i 2 lika stora delar. Lägg ena delen på en bakplåtspapper och lägg sedan ytterligare ett likadant ovanpå degen. Kavla så det blir en ca 20x25 cm platta. Ta bort övre pappret. Här la jag sedan den i en ugnsform. 

Kavla den avdra delen lika.

Rör marmeladen och bre den sedan över första botten. 

Lägg et andra bottnet ovanpå. Jag gjorde så att då degen e på bakplåtspappret så vände jag degen ovanpå och drog bort pappret. Sedan står det att man ska nagga övre degplattan men det glömde jag bort :) 

Grädda i 200 grader i ca 20 min. lägg ett bakplåtspapper på om det behövs, så att inte ytan blir blir bränd.

Låt svalna.

Blanda ihop ingredienserna till glasyren. 

lägg med en bred kniv glasyren på kakan. Låt stelna.

Skär i så stora bitar du vill och dekoreramed marmelad bitar som du skurit till kuber.

Sedan är det bara att äta :)

Orginal receptet hittar man här ;

https://www.meillakotona.fi/reseptit/kinuskikissan-aleksanterin-kettuleivokset?fbclid=IwAR0OdHcR8Ex_00FVJdS0-KHaccaoE0EcO_At3ufT7LvpEjQCdWbGStfYaDY