Tillbaka till vardagen

 Semestern är slut och imorgon på jobb. 

Har haft 6 veckor semester men känns som att jag fick semester för 2 veckor sedan.

Måste erkänna för mig själv nu att jag var i ett dåligt skick då jag gick på semester. De första 3-4 veckorna ville jag bara sova. Orkade inte mycket mera än klippa gräset. 

Det har varit ett jobbigt år och är medveten om att har många jobbiga dagar framför mig.

Många är vi som bara väntat på sommaren som aldrig kom egentligen, sommaren regnade bort för oss alla. 

Jag sov bort den mesta av min semester, minns inte ens så mycket av den de första veckorna. NU skulle jag kunna börja semestern för nu skulle jag orka göra något. 

Klippt gräs och simmat är det som jag gjort hela sommaren. Nu i slutet orkade jag ta tag i det att röja sly. 

Känns i luften att sommaren går mot sitt slut men ännu hoppas jag att det blir soliga augusti sommardagar och en varm och fin höst.

Fast jag haft en lång semester och sov bort det mesta så trött är jag ännu. Men tror det har att göra med att varje dag är en kamp för mig. Visar utåt en sida att vara glad och att allt är bra. DET tar på krafterna. Och har långt kvar att kämpa med det 

För en negativ sak behövs flera positiva

Får så många fina kommentarer om det här med självförtroende och självkänsla. Har ju under hela mitt vuxna liv funderat på det här och vad som är fel på mig. 

Visst är det säkert sant att mera säger de elaka kommentarerna mera om de som säger dem än de säger om mig. 

Den som känt / varit utanför så vet vad jag menar med följande! 

Jag vill hävda att ALLA vill känna att de är bra. Inte bara känna det alla vill höra det. ALLA vill passa in. Men får du gång på gång höra om allt dåligt så hjälper det inte om EN säger något bra, det är det negativa man minns.

Till sist blir de så att hör man något bra så tror man inte på det.

Och vi människor är inte bra på att säga positiva saker till varandra men vi säger nog till om något är fel.

Som jag skrev i senaste inlägget om självförtroende så då jag fick höra något bra så skrattade jag bara.

Det är lika viktigt att vi ger varandra komplimanger på jobbet som på fritiden. 

Har alltid gillat att läsa böcker men aldrig reflekterat över hur jag gör det förrän min tidigare chef nämde om det. Från att bara vara roligt att läsa utan att egentligen tänka så blev det ännu roligare och jag tänker ännu mera på hur och vad jag läser. Det fick mig att känna att jag kan något på jobbet. 

Och ännu mer lyfte jag av chefens kommentar senaste år på utvecklingssamtalet. Tack för det Monica. Du fick mitt självförtroende att stiga på jobbet. ❤️

 

Med det här vill jag visa att med mycket positivt feedback kan man höja självförtroendet.

Men i mitt fall så är det jag som privatperson som har självförtroende 0.

Skrev tidigare om att då man varit mobbad så vill man bli bra på något. 

Kan inte tala för alla men för mig menar jag det att jag vill bli riktigt bra på något för att kunna visa de som sagt elakt att ;- se jag är bättre än dig.

Låter så elakt att säga att man önskar få visa att man är bättre än den som sagt elakt, låter som att man vill trycka ner en annan. Ska man kalla det att ge tillbaka eller vad???? Vet inte men så här känner jag. 

Men samtidigt kan jag aldrig bli så bra på något för är ju aldrig nöjd med något.

Jag hade en gång en önskan om att bli riktigt bra utförsåkare. Det blev jag inte men där va ju känslan jag ville åt...visa att jag duger..att jag e bra, tänk om man tex kunna bli bäst i något??

Hit hör också att jag har svårt att be om hjälp...jag ska klara det själv. 

Och måste jag be om hjälp så gråter jag 

Kan ge ett exempel. Då pappa dog fixade jag inte att ta upp bryggan själv på villan. Jag måste be om hjälp men klarade inte av att göra det utan att gråta. Det va ett nederlag för mig att inte klara av det...jag e ju dålig. Nu har jag så underbara grannar så de gör det utan att jag behöver be om hjälp för de känner mig.  Kiitos Ole ja Marja ❤️

För de som varit /är mobbade. Så för varje negativt ord behövs det såååå många positiva för att man ska kunna lita på det bra som sägs. 

Minns att alla behöver bli sedda, få bli bekräftade, få höra att de är bra, få känna att de hör till. 

Skulle kunna skriva hur mycket som helst om det här för det är så viktigt för mig.

Hoppas någon förstod mig 😄

Mumindagen

 Haft djupare funderingar så om det skulle bli lite lättare här emellan.

Så länge pappa levde sa jag att -jag kommer aldrig att köpa en muminmugg. Såna vill inte jag ha.

Men som bekant så ska man aldrig säga Aldrig! För i dagsläget har jag över 30st. Jo vet att det inte är många, har ingen tanke på att köpa alla. 

Jag vill ha de muggar som e jag på något sätt. De ska symbolisera mig och något jag gillar.

Men hur blev det så här? Jag som ALDRIG skulle ha en muminmugg.

Pappa va den som är klippte gräset på vägen på Bolot och höll den fin. Den uppgiften föll på mig sedan. Jag talade med  grannarna om de kunde hjälpa till. Njaaa, visste inte om de orkade. Men jag fortsatte med det. Då sommaren närmade sig slutet kommer min granne och vill tacka mig. Hon hade en present med sig. Ni kan gissa vad det var? En Muminnugg, det årets sommar mugg. Där å då va min början. Men början var att jag fick just 1 sommarmugg / år och köpte ingen åt mig själv under året för muggen la jag ju bara in i skåpet. De sålde villan å det blev sommar och sommarmuggen kom till försäljning...å det årets mugg va så fin å så jag. Så jag var tvungen att köpa den. Sen kom vintermuggen osv....jag fick upp ögonen för Muminmuggarna. 

Och så hade vi ju dem på jobbet också. Haft koll på dem för de va dyrgripar vi haft där och saknar dem idag. Mina kolleger vet att jag hållit koll på dem 😄.  

9.8 är det Mumindagen och det har börjat komma till försäljning mumindags muggen.

Varje år har jag tänkt då jag farit och köat för att få köpa en att folk är inte kloka som gör det här. Varje år tänker jag :- gör det inte nästa år. Lika väl så gör jag det. Så även i år. Igår stod jag där 2 timmar innan butiken öppnade och tänkte jag är inte klok 🙂. Rekordet va nog ett år då de kom till försäljning tidigare på morgonen inte kl 10 som nu, la klockan på väckning kl 4 tiden å va och köade före kl 6 på morgonen.

Men kommer nöjd hem med mumindags muggen!

Självförtroende del 2

 Sa ju då tidigare att jag skulle spinna vidare på ämnet självförtroende. Nu ska jag fortsätta på det ämnet.

Som sagt så har allt annat än ett bra självförtroende för här i stan har det alltid klagats på mig. Inte hurudan jag är som person men min utsida 

Vem har sagt att insidan är viktigare än utsidan??Låter bra att säga det. Men så är det inte.

Nu ska vi inte ta och mala på om exakt  samma.

Lappland har alltid varit viktigt för oss som jag  skrev och har ju varit dit många många gånger. 

Där har jag alltid varit accepterad som den jag är. Vet inte om människorna där och människor här ser olika på människor. Kan inte glömma orden jag en gång hörde. Ser ett långt mörkt hår, sedan ett vackert annsikte sedan Oj de e Kekoni. Eller, då man träffar dig så förstår man varför man börjar tycka om dig. Jag har berättat där vad jag fått höra här som gjort att mitt självförtroende är i botten och jag sa att jag borde ändra min utsida. Till svar fick jag, gör inte det för då är det inte du mera, så som du är det är den man känner och tycker om, vad du än skulle göra så blir du ingen annan utan de som säger elekt hittar på annat att klaga på. 

Har funderat flera gånger på det här. Det är som att jag skulle vara två olika människor: en här och en annan i norr. Ändrar jag på halva vägen? Blir jag nån annan i Uleåborg?? 😄 Känns bara så. Finns flera saker som sagts som låter som att man talar om två olika personer. Här har jag varit osynlig men i Äkäslompolo ( som jag sedan liten sagt att e mitt andra hem) där är det hej och roligt att se dig . Vi måste ses. 

Tänker inte skriva långt om det häre. Va mera en litet exempel på hur folk ser och värdesätter olika på olika ställen i landet

Lite tankar från mig på terassen...den osminkade jag 

Närmsta anhöriga

 Ligger och vänder mig i sängen som så många nätter. Tankarna far hit å dit. Nu e det speciellt en sak som hänger sig fast i mitt huvud. En fråga jag fick senaste fredag då jag var till akuten efter att en bit av min en tand for. 

Den som känner mig väl vet att jag inte har något till övers för det så kallad välfärds området något jag kommer att ta upp en dag då jag har tillräckligt med kraft för det. 

Nu till det som hände senaste fredag.

For som sagt på fredag kväll till akuten då jag märkte att jag inte kommer att klara hela helgen med att ha en bit borta från ena tanden.

Jag tar en kölapp för att anmäla mig, sitter ner och väntar på min tur. Då det blir min tur att anmäla att jag behöver akut tandläkare så går sköterskan igenom mina uppgifter som finns . 

Så säger hon plötsligt :-vem ska vi ringa om det händer dig något. Svarade:- Vadå vilken fråga...jag ska bara ha en tand fixad . Inte bli inlagd. Sköterskan fortsatte:- Din mamma och pappa står som närmsta anhörig, vem ska man ringa först? Svarar:- De har båda dött. Hon fortsätter:- vem ska vi skriva då som närmsta anhörig? Svarar:- Har ingen, det e bara jag. Hon fortsätter:- Någon måste jag skriva. Så vem ringer vi. Va fem före att säga:     - Ring min hund, han e min närmsta anhöriga. 

Får halvt panik där och tänker, slipper jag inte till en tandläkare för att jag inte har nån närmsta anhörig.

Hon fortsätter:- har du man eller barn vi kan ringa, eller syskon. Nej säger jag. Sköterskan ser helt förvånad ut och jag börjar få panik. 

Vet att det inte är det mest vanliga att man inte har egen familj eller sambo eller barn eller syskon. Men nu är det så. 

Letar i huvudet efter en lösning så att jag bara slipper vidare för att få komma till en tandläkare. Fort ett sms till en granne, kan jag uppge ditt namn och telnummer som närmasta anhörig så att jag slipper till tandläkaren. Som tur är får jag ett OK och slipper vidare.

Det här har malt i mitt huvud sedan fredag... Måste man ha en närmsta anhörig på officiella papper?? Inte e jag ensam om den här situationen men ovanligt är det. Men vad kan jag göra åt det?? Så här e det nu bara.

Fick känslan av att vara en sämre människa en som blivit över. 

Har vetat att det här kommer att komma emot mig en dag för har funderat på det här många gånger genom åren. Men tog mig hårt.

Samma fråga kommer att dyka upp på jobbet för där ska man också uppge vem som är närmaste anhörig som de ska kontakta om det händer något. Senast det uppdaterades kom det här i mina tankar och jag tyckte det var obehagligt. Mamma levde ju då men då kom ju tanken att en dag står jag utan närmsta anhörig.

Jag och Teddi ( min närmsta anhöriga) 

Min kreativa konstnärliga sida

Jag är ingen läsmänniska, visst läser jag både romaner och biografier men jag är och har alltid varit en mer praktisk människa och någon sorts konstnärs sida finns det i mig.

Då jag studerade började jag måla både porslin, i olja och akvarell. Men efter att pappa dig så dog även den sidan i mig. Otaliga är de gånger som jag tagit fram mina färger och försökt börja. Har blivit en bakgrund och sedan e det STOP. Går inte mera. 

Började då att " måla " med maten, kakor och dukning, för på något sätt skulle min energi ut.

Många är de koppar och fat jag bara köpt en eller två av just för att ha för att "måla" 🙂

Handarbeta har också varit roligt. Självlärd med att brodera, virka, sticka Och har tom knypplat.

Ett tag lagade jag smycken både i silver och av pärlor.

Har behövt få vara kreativ och tror att genom att vara det har jag även fått uttrycka mina känslor som jag i övrigt alltid hållit inom mig. Inte vet jag själv vad jag velat säga och aldrig har jag varit helt nöjd med något...förutom min tavla på en fyr och halloween tårtan.

Tårtan kom till väldigt plötsligt.  En kväll fick jag plötsligt en idee runt Halloween. Frågade mamma vill du ha en tårta. Nej inte nu sa hon, då textar jag till mina grannar på andra sidan gatan å frågar om de vill ha en. Jo tack va svaret. Vänta ett par timmar så får ni en sa jag . Resultatet ser du högre upp. 

Målandet försvann då pappa dog och nu fixar jag inte att handarbeta mera. Vill men kan inte.

Vad har jag kvar??

Jag är inte, fixar inte att vara kreativ ,konstnärlig mera.

Blir en gnagabde känsla av en massa inbundna känslor innom mig som inte får utlopp. 

Satt sent inatt och tittade genom en massa ogjorda handarbeten och minns vart mamma hade velat ha dem. Sockorna skulle hon ha ... Vörå vantarna skulle åt mig.

Enda jag har kvar är fotograferingen och blommorna.

Blommor och trädgård har jag efter både mamma och pappa och fotograferingen är en gen från pappa.

Mer och mer av min kreativa konstnärliga sida försvinner bitvis och det känns då som att en del av mig försvinner 

 

Hur mår du?

 Tänkte fortsätta på ämnet självförtroende men måste berätta om en annan sak 

Hur mår du är en fras som man lätt ställer. Men vill man ha ett ärligt svar? Är man beredd på ett ärligt svar då man frågar?? 

Jag är ju själv en som ställer frågan men under de här senaste månaderna har jag funderat mera på det för jag har inte velat ha frågan och då jag fått den så har jag undvikit att svara på den. 

En dag bättre en annan dag sämre, en dag åt gången är det jag svarat. Men sen om jag lämnar och tala med personen så kommer lätt tårarna fram.

Jag har aldrig haft lätt för att visa känslor , jag är en som håller känslorna för mig själv för känner mig så sårbar oavsikt hur jag känner mig.

Sen kan jag höra du ser glad ut på bild tex....men kolla noga är ögonen glada?? Och kan ha tagit massor med bilder för att få en där jag ser glad ut. 

Som jag skrivit tidigare är jag känslig. Det jag nu vill ha sagt ta inte genast föregivet att fast en person ler med munnen så behöver det inte betyda att allt är ok.

Minns att ögonen är själens spegel och det är så sant. Ögonen kan inte ljuga. 

Det med att en dag bättre annan dag sämre kan visa sig inte bara i tårar utan jag blev tex rädd för månniskor då mamma dog. Vissa dagar vill jag inte alls gå nånstans där det kan vara mycket människor tex till butiken.

På första maj for jag för att höra på sången. Va rädd och stod bakom ett träd. Va helt  slut  i 2 dygn efteråt.

Jag har lättare att vara på ställen med mycket folk om jag har någon med mig.

Jag är glad att jag kunde fara till Åminne och lyssna på Herreys för någon vecka sedan ( 40 år sedan jag gjorde min första intervju och det var med dem för Vasabladet) . Jag fixade det för hade en kompis med mig . 

I torsdags va det en bättre dag. Hade biljett till Wasa festival och klarade av att vara och lyssna på Ressu Redford som jag hade väntat på att få höra. Skulle aldrig ha klarat av att vara där hela dagen så fort efter konserten for jag hem och sedan tillbaka för att lyssna på Danny Saucedo. Jag är nöjd att jag klarade det. Men trött va jag efteråt för det tar mycket krafter.

Före du ställer frågan Hur mår du...fundera först om du klarar av att få ett ärligt svar.