Varit lugnt på mitt skrivande ett tag. Men funderat mycket istället. Min tanke var att skriva då jag skulle ha höstlov i slutet på senaste vecka. Blev inte så utan blev sjuk istället. Mykoplasma, keuhkokuume och ögoninflammation. Så legat i sängen i över 1 vecka. Hostar fortfarande hela nätterna så sitter och sover.
Men det var inte det jag skulle skriva om utan nu tänkte jag skriva om att känna sig som nummer 2.
Hemma har jag aldrig känt mig som nummer 2. För mamma å pappa, mommo å moffa å Fammo i pappas moster har jag varit nummer 1. Men i övrigt har jag alltid känt mig som e den som duger då det inte funnits någon annan . Ingen skillnad om det va då jag va yngre eller nu som vuxen. Speciellt nu då jag e helt ensam känns det extra mycket.
I skolan va jag den som blev vald sist i jumppan. Jag va den som dög som vän då ingen annan fanns.
Som vuxen är det lika. Mig är det man hör av sig till då ingen annan finns men sen kan man bara gömma bort mig.Är innerligt glad att jag haft föräldrar och far å mor föräldrar som funnits där.
Allt som hänt gör bara att jag drar mig mera för mig själv. Vill inte störa, vill inte vara i vägen
Men jag hoppas att alla tänker på att försök se alla ni har runt er. Låt ingen känna sig utanför
