Vill rikta mitt TACK

 Då har vi nått 2024 års sista dag. Ett år som jag inte vill se tillbaka på. Ett enormt tungt år. Ett år fyllt med tårar. Inte är de slut ännu och tårarna och tomheten följer med in i 2025. Varje dag är en kamp att orka med. Utan Teddi skulle jag inte stiga upp från sängen. Han är min tröst och han jag talar med. Och han som torkar mina tårar, som igår då jag satt och tittade på tv och Teddi låg och sov i stolen brevid. Plötsligt börjar tårarna rinna på mig . Tysta tårar men en nos kommer å buffar undan min hand tittar mig i ögonen å skickar bort mina tårar å sen sätter sig i min famn. Han är ett energi paket men enormt klok, snäll och anpassningsbar. E så tacksam att jag har honom. 

Förutom Teddi finns det andra jag vill tacka för det här året som försökt pigga upp mig, få mig på fötter igen.                                                                               Mina ena grannar där de ställt upp båda och tagit emot mina tårar och hjälp mig och Teddi att få vardagen att gå ihop, kan aldrig Tacka tillräckligt men är så tacksam för allt.                                        Marita, du har ringt å talat och kollat upp att allt ok. Du har brytt dig om att jag ska må bra              Pirkko, du vet att jag älskar att simma och fotografera, och tack vare dig så har jag kommit mig mig ut och fått just simma å fota sol och vatten.                                                                          Mina villa grannar Ole och Marja tack för att ni finns där och hjälper mig får ut bryggan på våren och upp på hösten. Utan er skulle jag inte kunna sitta på bryggan och njuta av tystheten och vattnet. Både ni och Pirkko har tagit emot mina tårar och accepterar att jag inte vill tala om hur jag mår utan ni har just bara talat om vad som helst som jag önskat. Jessica, tack för att du hörde av dig. Kan gå år mellan att vi hörs av men du hörde av dig då jag behövde det, du ställde inga frågor utan bara fanns där å talade om allt möjligt från skvaller till politik.  Micka, vi lärde känna varandra på inte så trevliga grunder och vi har båda haft ett jobbigt år, men med varandras hjälp så har åtminstone då fått mig att orka med saker som jag inte skulle ha tagit mig kraft att göra. Och du gjorde det perfekta hjärtat till mammas begravningen och blomkransen jag drömt om i alla år till midsommar. Vi får kämpa vidare.     Yvonne, du ringer och du texta, du har tagit emot mängder av mina tårar då jag vara velat ge upp, försökt muntra upp fast du inte heller haft det lätt. Er jag nämnde tack för att ni ännu finns vid min sida och orkar med mig 🙂 . Jag är så ta kan för det.    Leila, du såg till att jag fick i mig något då jag va som svagast. Fast  jag sa att behöver inget så kom du med det jag tyckte om  bakom dörren, det va det som fick mig att till sist få något att hållas i mig.

Garanterat fler jag inte nämnt namnen på men TACK.   

 Säger fortfarande :- Fråga inte hur jag mår. Vill inte visa känslor och får jag frågan så rinner tårarna över. Tala om vad som helst i stället.                       Har svårt att vara ute bland folk och vissa dagar går det inte alls att gå tex till affären men har jag någon med mig så fixar jag det. 

God fortsättning..

 God fortsättning på julen.

Var en väldigt annorlunda jul för mig. En ensam jul. Sovit mycke å idag var jag bara tvungen att än en gång erkänna för mig själv hur trött jag verkligen har varit/är. 

Har alltid sagt att jag inte är en skådespelare, på sin höjd kan jag spela en sten eller ett träd men det har mycket med det att göra att jag inte vill visa känslor, vill inte misslyckas, ska klara av allt själv. Men egentligen e det en roll jag spelar alla dagar. Försöker visa utåt en glad sida som fixar å orkar allt, att allt är bra. Det e den sidan som förväntas av mig, den jag va tidigare. Men nu då??                      Ett bra exempel på det här är då jag får frågan Hur mår du? Biter ihop, vänder mig om å flyr... Då rämnar min fasad. Jag vill inte visa mina känslor. Vill inte visa min sårbarhet. Jag blir tyst och drar mig ännu mera bara för mig själv.                        Ibland har jag svårt att gå till butiken för att jag är rädd för att se någon jag känner och få frågan hur mår du. Då är det lättare om någon är med mig som jag kan tala med så att jag ser ut att vara upptagen i en diskussion å inte behöva stanna upp å riskera få frågan jag inte klara av.  Så, så fort jag går utanför dörren är jag en skådespelare och tar på mig en roll, rollen att vara den jag en gång var. Det tar på mina krafter.

Innan julen va jag så trött på kvällen att jag somnade innan jag fick glasögonen från näsan än mindre att jag hann släcka lampan. Gjorde allt som jag skulle göra bara.

Men insåg idag hur trött jag verkligen är. Allting blir halv gjort. Får inget färdigt. 

Idag blev jag så trött plötsligt att jag bara somnade på eftermiddagen fast det blev en lång natt att sova. Känns som att det är längesedan det var julafton fast det bara är 4 dagar sedan. 

Jag behöver tid nu för att bara vara. Vet att det räcker med att se mig runtomkring så finns det att göra men krafterna finns inte. 

Jag försöker ge mig tid att verkligen bara se på tv då jag känner för det. Ligga å läsa då jag vill det. Vet att jag inte borde äta gott men gör det.  Ännu lite ledigt och jag behöver det. 

Här hemma behöver jag inte ta på mig glada masken som förväntas av mig i vanliga fall, masken att allt är som förr, att jag är den jag alltid varit. Hon den som alltid är glad och stark. 

Tänker ofta på det som en sa åt mig i våras efter att mamma dog;- du blir aldrig den person du var tidigare.                                                                         Det är sant. Man förändras. Tänkte en gång att det är fel på mig som tänker, känner och reagerar som jag gör men det är jag, å jag är inte samma Nella som jag en gång var. Det e bara att acceptera det. Jag tänker, tycker  och ser annorlunda på saker idag och jag är inte stark. 

Men ändå förväntar sig alla samma gamla jag och jag försöker ju vara det men det är bara att se fakta hon finns inte mera.