God fortsättning på julen.
Var en väldigt annorlunda jul för mig. En ensam jul. Sovit mycke å idag var jag bara tvungen att än en gång erkänna för mig själv hur trött jag verkligen har varit/är.
Har alltid sagt att jag inte är en skådespelare, på sin höjd kan jag spela en sten eller ett träd men det har mycket med det att göra att jag inte vill visa känslor, vill inte misslyckas, ska klara av allt själv. Men egentligen e det en roll jag spelar alla dagar. Försöker visa utåt en glad sida som fixar å orkar allt, att allt är bra. Det e den sidan som förväntas av mig, den jag va tidigare. Men nu då?? Ett bra exempel på det här är då jag får frågan Hur mår du? Biter ihop, vänder mig om å flyr... Då rämnar min fasad. Jag vill inte visa mina känslor. Vill inte visa min sårbarhet. Jag blir tyst och drar mig ännu mera bara för mig själv. Ibland har jag svårt att gå till butiken för att jag är rädd för att se någon jag känner och få frågan hur mår du. Då är det lättare om någon är med mig som jag kan tala med så att jag ser ut att vara upptagen i en diskussion å inte behöva stanna upp å riskera få frågan jag inte klara av. Så, så fort jag går utanför dörren är jag en skådespelare och tar på mig en roll, rollen att vara den jag en gång var. Det tar på mina krafter.
Innan julen va jag så trött på kvällen att jag somnade innan jag fick glasögonen från näsan än mindre att jag hann släcka lampan. Gjorde allt som jag skulle göra bara.
Men insåg idag hur trött jag verkligen är. Allting blir halv gjort. Får inget färdigt.
Idag blev jag så trött plötsligt att jag bara somnade på eftermiddagen fast det blev en lång natt att sova. Känns som att det är längesedan det var julafton fast det bara är 4 dagar sedan.
Jag behöver tid nu för att bara vara. Vet att det räcker med att se mig runtomkring så finns det att göra men krafterna finns inte.
Jag försöker ge mig tid att verkligen bara se på tv då jag känner för det. Ligga å läsa då jag vill det. Vet att jag inte borde äta gott men gör det. Ännu lite ledigt och jag behöver det.
Här hemma behöver jag inte ta på mig glada masken som förväntas av mig i vanliga fall, masken att allt är som förr, att jag är den jag alltid varit. Hon den som alltid är glad och stark.
Tänker ofta på det som en sa åt mig i våras efter att mamma dog;- du blir aldrig den person du var tidigare. Det är sant. Man förändras. Tänkte en gång att det är fel på mig som tänker, känner och reagerar som jag gör men det är jag, å jag är inte samma Nella som jag en gång var. Det e bara att acceptera det. Jag tänker, tycker och ser annorlunda på saker idag och jag är inte stark.
Men ändå förväntar sig alla samma gamla jag och jag försöker ju vara det men det är bara att se fakta hon finns inte mera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar