Äppelkaka/Mörkaka

Äpplen i massor så nu e det att försöka hitta på allt möjligt att laga där man kan använda dem 

Den här äppelkakan lagade min Fammo  då jag va liten.

Jag bara älskar den här mördegs degen 🙂 .

Det här grundreceptet har jag på ett annat ställe här på bloggen för jag använder den här även till  mina pajbottnar.

Då jag lagar den här kakan eller paj på samma deg, den är slut direkt. 

Ingredienser;

250 g margarin eller smör 

1,5 dl socker 

3,5 dl vetemjöl 

1 ägg 

2-3 tsk vaniljsocker 

1 tsk bakpulver 

Fyllning;

 äppelmos ( får vara riktigt med äppelmos)

Rör/ nyp ihop margarinet med sockret för hand

Rör sedan i de övrig ingredienserna och blanda ihop allt.

Då degen är som en klump så låt den ligga på ett svalt ställe så länge du förbereder formen 

Klä en  form med löstagbara kanter ( går att lägga i en vanlig rund form med.) 

Och vill man baka kakan i en  ugnsform så laga dubbel sats. 

Dela degen i 2 delar  (den ena halvan ska vara större än den andra.)

Tryck ut den större degbiten  i botthen på  formen och lite upp på kanterna.

Lägg på ca 2 dl äppelmos på botten,är det större form så lägg på mera mos. Av degen som blev kvar smular man/ klickar man ut det över fyllningen.

Sedan in i ugnen i 175 grader och låt den vara  i ugnen tills den fått lite färg.

Servera med vaniljsås eller vaniljglass.

Hoppas att du ska gilla den

Tankar

 Nu är det en sån där natt igen som jag ligger klarvaken och kan inte sova. Tankarna snurrar runt i huvudet, funderar och funderar. 

Jag har inget till övers för det så kallade välfärds området. 

Kan inte få mamma tillbaka men jag måste hitta kraft att än en gång skriva och klaga på hur de tar hand om patienter.

Ligger här och funderar på att i december fick mamma veta att hennes njurvärde blivit så bra och stabilt så hon behöver inte gå på läkarkontroll så rätt som hon var. Räcker med blodprov för att kolla var tredje - fjärde månad. Hon lever flera år så som njuren håller sig stabil. Vi va glada så vi båda grät av lycka.

Mamma föll ju i oktober pga att hon fick urinvägsinfektion lika som i maj. Så i oktober så togs det fort ett urinprov som visade att det va så..då va hon hemma.

Hon väntade ju på att bli utskriven för hon klarade av att gå med rullator men fanns inga lediga hemvårdare. Plötsligt en torsdag i mars då hon tränade gav benen vika. På söndag kväll  tog de först ett urinprov...på tisdag dog hon. På onsdag ringde de mig och säger att hon hade kolibakterie i urinen som gick på njuren. 

Varför tog de inte urinprov genast?? Som hemvårdarna gjorde i höstas?? Då fick hon medicin i tid men då hon låg på sjukhuset gjorde de inte det. 

De Visste bakgrunden och ändå gjorde de inget. Jag är ju så dum att jag trodde att man kunde lita på sjukvården men jag rekomenderar inte nån att göra det. 

Man ska själv ha koll på vad de gör eller rättare sagt inte gör.

Fast man säger till om saker så skriver de inte upp det så går de fria. 

Bra jag får krafter samlade så ska jag skicka in en anmärkning. Jag får inte mamma tillbaka men jag hoppas att ingen annan ska utsättas för samma.

Jag uppmanar er alla att hålla ögon o  öron öppna så ni besöker välfärdsområdet. Och lita inte på dem där. Håll koll på vad de gör och åt era nära och kära 

Telefon till...

 .... Himlen, varför kan det inte finnas en sån? 

Idag en jobbigare kväll 

Har så många gånger den senaste veckan önskat jag kunnat få ringa mamma och pappa och få tala med dem. 

Fråga råd av pappa och vill bara skvallra lite med mamma .

Det här är en kväll som tårarna bara rinner. 

Försöker så visa mig stark men nu då jag sitter ensam så rämnar fasaden.

Erkänner att tröstgodis blev köpt idag men inte ens det vill jag ha nu 

Blir ett kort inlägg för får inte fram orden 

Det där sista e lite tudelat. 

Stark-svag

 Jag försöker visa mig stark och glad utåt som att allt är bra. Men de senaste 4 dagarna gjorde mig helt slut.

För de flesta andra låter det som helt vanlig vardag det jag gjort men gjorde mig helt slut idag. 

På torsdag va det konstens natt. Har alltid varit in till stan och gått ett varv runt stan. For in till stan, terravova och sedan tänkte jag fara på cafee. Visste att klarar inte att fara ensam men min granne som var i stan kom med mig. De va jobbigt att bara gå genom kyrkparken och till Österbottens museum. Caféet va att glömma, fick bli kaffet hemma som jag lovat bjuda på. På förmiddagen föreläsningar där ser jag en släkting. Inte sett sedan mamma dog så jag blir på helspänn. 

 Sen va det fredag. Ny termin började på jobbet. Roligt men spännande. Man vill ge allt för att det ska bli en bra dag för alla.

Efter det lördag. E då redan trött. Borde göra en massa men krafterna finns inte. Får ett samtal av en annan släkting. Får frågan jag inte klarar av :- Hur mår du. Hur klarar du dig. Å då hon säger att hon varit till mammas grav och jag hör att hon börjar gråta. Brister det helt för mig. Gråter och får inte luft.  Tack Hanna för hjälpen här. 

Idag söndag va det Gamla Vasa dagen. Mängder av människor vilket är härligt då det ordnas något sådant här.  En tur till lilla tårteriet och F. Jakobssons ateljee var vad jag klarade av.Sedan orkade jag inte mer. 

Kändes som att jag blev ihop klämd och fick svårt att se och orkade inget annat än att lägga mig och sova. Va inte så tokigt att ligga och sova på gården. 

Som tur vad så kom min villa granne Pirkko efter mig och vi for och simmade. Piggnade till av det så fixade att klippa gräset efter det.  Kiitos Pirkko kun tulit hakemaan .

De e bara att inse att jag inte e så stark ännu. Och jag måste komma ihåg det som blev sagt åt mig tidigare....du är inte den du en gång var.

Jag är inte redo för stora folkmassor och fråga inte hur jag mår .

Jag vet att folk vill mig bara väl då de frågar hur jag mår, säger jag  har tänkt på dig osv men jag klarar inte det. Biter ihop alla dagar men de där kommentarerna får tårarna att rinna över.

Behövde få skriva det här såbatt den som läser vet att jag är skör ännu är inte stark nog .

Tillbaka till vardagen

 Semestern är slut och imorgon på jobb. 

Har haft 6 veckor semester men känns som att jag fick semester för 2 veckor sedan.

Måste erkänna för mig själv nu att jag var i ett dåligt skick då jag gick på semester. De första 3-4 veckorna ville jag bara sova. Orkade inte mycket mera än klippa gräset. 

Det har varit ett jobbigt år och är medveten om att har många jobbiga dagar framför mig.

Många är vi som bara väntat på sommaren som aldrig kom egentligen, sommaren regnade bort för oss alla. 

Jag sov bort den mesta av min semester, minns inte ens så mycket av den de första veckorna. NU skulle jag kunna börja semestern för nu skulle jag orka göra något. 

Klippt gräs och simmat är det som jag gjort hela sommaren. Nu i slutet orkade jag ta tag i det att röja sly. 

Känns i luften att sommaren går mot sitt slut men ännu hoppas jag att det blir soliga augusti sommardagar och en varm och fin höst.

Fast jag haft en lång semester och sov bort det mesta så trött är jag ännu. Men tror det har att göra med att varje dag är en kamp för mig. Visar utåt en sida att vara glad och att allt är bra. DET tar på krafterna. Och har långt kvar att kämpa med det 

För en negativ sak behövs flera positiva

Får så många fina kommentarer om det här med självförtroende och självkänsla. Har ju under hela mitt vuxna liv funderat på det här och vad som är fel på mig. 

Visst är det säkert sant att mera säger de elaka kommentarerna mera om de som säger dem än de säger om mig. 

Den som känt / varit utanför så vet vad jag menar med följande! 

Jag vill hävda att ALLA vill känna att de är bra. Inte bara känna det alla vill höra det. ALLA vill passa in. Men får du gång på gång höra om allt dåligt så hjälper det inte om EN säger något bra, det är det negativa man minns.

Till sist blir de så att hör man något bra så tror man inte på det.

Och vi människor är inte bra på att säga positiva saker till varandra men vi säger nog till om något är fel.

Som jag skrev i senaste inlägget om självförtroende så då jag fick höra något bra så skrattade jag bara.

Det är lika viktigt att vi ger varandra komplimanger på jobbet som på fritiden. 

Har alltid gillat att läsa böcker men aldrig reflekterat över hur jag gör det förrän min tidigare chef nämde om det. Från att bara vara roligt att läsa utan att egentligen tänka så blev det ännu roligare och jag tänker ännu mera på hur och vad jag läser. Det fick mig att känna att jag kan något på jobbet. 

Och ännu mer lyfte jag av chefens kommentar senaste år på utvecklingssamtalet. Tack för det Monica. Du fick mitt självförtroende att stiga på jobbet. ❤️

 

Med det här vill jag visa att med mycket positivt feedback kan man höja självförtroendet.

Men i mitt fall så är det jag som privatperson som har självförtroende 0.

Skrev tidigare om att då man varit mobbad så vill man bli bra på något. 

Kan inte tala för alla men för mig menar jag det att jag vill bli riktigt bra på något för att kunna visa de som sagt elakt att ;- se jag är bättre än dig.

Låter så elakt att säga att man önskar få visa att man är bättre än den som sagt elakt, låter som att man vill trycka ner en annan. Ska man kalla det att ge tillbaka eller vad???? Vet inte men så här känner jag. 

Men samtidigt kan jag aldrig bli så bra på något för är ju aldrig nöjd med något.

Jag hade en gång en önskan om att bli riktigt bra utförsåkare. Det blev jag inte men där va ju känslan jag ville åt...visa att jag duger..att jag e bra, tänk om man tex kunna bli bäst i något??

Hit hör också att jag har svårt att be om hjälp...jag ska klara det själv. 

Och måste jag be om hjälp så gråter jag 

Kan ge ett exempel. Då pappa dog fixade jag inte att ta upp bryggan själv på villan. Jag måste be om hjälp men klarade inte av att göra det utan att gråta. Det va ett nederlag för mig att inte klara av det...jag e ju dålig. Nu har jag så underbara grannar så de gör det utan att jag behöver be om hjälp för de känner mig.  Kiitos Ole ja Marja ❤️

För de som varit /är mobbade. Så för varje negativt ord behövs det såååå många positiva för att man ska kunna lita på det bra som sägs. 

Minns att alla behöver bli sedda, få bli bekräftade, få höra att de är bra, få känna att de hör till. 

Skulle kunna skriva hur mycket som helst om det här för det är så viktigt för mig.

Hoppas någon förstod mig 😄

Mumindagen

 Haft djupare funderingar så om det skulle bli lite lättare här emellan.

Så länge pappa levde sa jag att -jag kommer aldrig att köpa en muminmugg. Såna vill inte jag ha.

Men som bekant så ska man aldrig säga Aldrig! För i dagsläget har jag över 30st. Jo vet att det inte är många, har ingen tanke på att köpa alla. 

Jag vill ha de muggar som e jag på något sätt. De ska symbolisera mig och något jag gillar.

Men hur blev det så här? Jag som ALDRIG skulle ha en muminmugg.

Pappa va den som är klippte gräset på vägen på Bolot och höll den fin. Den uppgiften föll på mig sedan. Jag talade med  grannarna om de kunde hjälpa till. Njaaa, visste inte om de orkade. Men jag fortsatte med det. Då sommaren närmade sig slutet kommer min granne och vill tacka mig. Hon hade en present med sig. Ni kan gissa vad det var? En Muminnugg, det årets sommar mugg. Där å då va min början. Men början var att jag fick just 1 sommarmugg / år och köpte ingen åt mig själv under året för muggen la jag ju bara in i skåpet. De sålde villan å det blev sommar och sommarmuggen kom till försäljning...å det årets mugg va så fin å så jag. Så jag var tvungen att köpa den. Sen kom vintermuggen osv....jag fick upp ögonen för Muminmuggarna. 

Och så hade vi ju dem på jobbet också. Haft koll på dem för de va dyrgripar vi haft där och saknar dem idag. Mina kolleger vet att jag hållit koll på dem 😄.  

9.8 är det Mumindagen och det har börjat komma till försäljning mumindags muggen.

Varje år har jag tänkt då jag farit och köat för att få köpa en att folk är inte kloka som gör det här. Varje år tänker jag :- gör det inte nästa år. Lika väl så gör jag det. Så även i år. Igår stod jag där 2 timmar innan butiken öppnade och tänkte jag är inte klok 🙂. Rekordet va nog ett år då de kom till försäljning tidigare på morgonen inte kl 10 som nu, la klockan på väckning kl 4 tiden å va och köade före kl 6 på morgonen.

Men kommer nöjd hem med mumindags muggen!

Självförtroende del 2

 Sa ju då tidigare att jag skulle spinna vidare på ämnet självförtroende. Nu ska jag fortsätta på det ämnet.

Som sagt så har allt annat än ett bra självförtroende för här i stan har det alltid klagats på mig. Inte hurudan jag är som person men min utsida 

Vem har sagt att insidan är viktigare än utsidan??Låter bra att säga det. Men så är det inte.

Nu ska vi inte ta och mala på om exakt  samma.

Lappland har alltid varit viktigt för oss som jag  skrev och har ju varit dit många många gånger. 

Där har jag alltid varit accepterad som den jag är. Vet inte om människorna där och människor här ser olika på människor. Kan inte glömma orden jag en gång hörde. Ser ett långt mörkt hår, sedan ett vackert annsikte sedan Oj de e Kekoni. Eller, då man träffar dig så förstår man varför man börjar tycka om dig. Jag har berättat där vad jag fått höra här som gjort att mitt självförtroende är i botten och jag sa att jag borde ändra min utsida. Till svar fick jag, gör inte det för då är det inte du mera, så som du är det är den man känner och tycker om, vad du än skulle göra så blir du ingen annan utan de som säger elekt hittar på annat att klaga på. 

Har funderat flera gånger på det här. Det är som att jag skulle vara två olika människor: en här och en annan i norr. Ändrar jag på halva vägen? Blir jag nån annan i Uleåborg?? 😄 Känns bara så. Finns flera saker som sagts som låter som att man talar om två olika personer. Här har jag varit osynlig men i Äkäslompolo ( som jag sedan liten sagt att e mitt andra hem) där är det hej och roligt att se dig . Vi måste ses. 

Tänker inte skriva långt om det häre. Va mera en litet exempel på hur folk ser och värdesätter olika på olika ställen i landet

Lite tankar från mig på terassen...den osminkade jag 

Närmsta anhöriga

 Ligger och vänder mig i sängen som så många nätter. Tankarna far hit å dit. Nu e det speciellt en sak som hänger sig fast i mitt huvud. En fråga jag fick senaste fredag då jag var till akuten efter att en bit av min en tand for. 

Den som känner mig väl vet att jag inte har något till övers för det så kallad välfärds området något jag kommer att ta upp en dag då jag har tillräckligt med kraft för det. 

Nu till det som hände senaste fredag.

For som sagt på fredag kväll till akuten då jag märkte att jag inte kommer att klara hela helgen med att ha en bit borta från ena tanden.

Jag tar en kölapp för att anmäla mig, sitter ner och väntar på min tur. Då det blir min tur att anmäla att jag behöver akut tandläkare så går sköterskan igenom mina uppgifter som finns . 

Så säger hon plötsligt :-vem ska vi ringa om det händer dig något. Svarade:- Vadå vilken fråga...jag ska bara ha en tand fixad . Inte bli inlagd. Sköterskan fortsatte:- Din mamma och pappa står som närmsta anhörig, vem ska man ringa först? Svarar:- De har båda dött. Hon fortsätter:- vem ska vi skriva då som närmsta anhörig? Svarar:- Har ingen, det e bara jag. Hon fortsätter:- Någon måste jag skriva. Så vem ringer vi. Va fem före att säga:     - Ring min hund, han e min närmsta anhöriga. 

Får halvt panik där och tänker, slipper jag inte till en tandläkare för att jag inte har nån närmsta anhörig.

Hon fortsätter:- har du man eller barn vi kan ringa, eller syskon. Nej säger jag. Sköterskan ser helt förvånad ut och jag börjar få panik. 

Vet att det inte är det mest vanliga att man inte har egen familj eller sambo eller barn eller syskon. Men nu är det så. 

Letar i huvudet efter en lösning så att jag bara slipper vidare för att få komma till en tandläkare. Fort ett sms till en granne, kan jag uppge ditt namn och telnummer som närmasta anhörig så att jag slipper till tandläkaren. Som tur är får jag ett OK och slipper vidare.

Det här har malt i mitt huvud sedan fredag... Måste man ha en närmsta anhörig på officiella papper?? Inte e jag ensam om den här situationen men ovanligt är det. Men vad kan jag göra åt det?? Så här e det nu bara.

Fick känslan av att vara en sämre människa en som blivit över. 

Har vetat att det här kommer att komma emot mig en dag för har funderat på det här många gånger genom åren. Men tog mig hårt.

Samma fråga kommer att dyka upp på jobbet för där ska man också uppge vem som är närmaste anhörig som de ska kontakta om det händer något. Senast det uppdaterades kom det här i mina tankar och jag tyckte det var obehagligt. Mamma levde ju då men då kom ju tanken att en dag står jag utan närmsta anhörig.

Jag och Teddi ( min närmsta anhöriga) 

Min kreativa konstnärliga sida

Jag är ingen läsmänniska, visst läser jag både romaner och biografier men jag är och har alltid varit en mer praktisk människa och någon sorts konstnärs sida finns det i mig.

Då jag studerade började jag måla både porslin, i olja och akvarell. Men efter att pappa dig så dog även den sidan i mig. Otaliga är de gånger som jag tagit fram mina färger och försökt börja. Har blivit en bakgrund och sedan e det STOP. Går inte mera. 

Började då att " måla " med maten, kakor och dukning, för på något sätt skulle min energi ut.

Många är de koppar och fat jag bara köpt en eller två av just för att ha för att "måla" 🙂

Handarbeta har också varit roligt. Självlärd med att brodera, virka, sticka Och har tom knypplat.

Ett tag lagade jag smycken både i silver och av pärlor.

Har behövt få vara kreativ och tror att genom att vara det har jag även fått uttrycka mina känslor som jag i övrigt alltid hållit inom mig. Inte vet jag själv vad jag velat säga och aldrig har jag varit helt nöjd med något...förutom min tavla på en fyr och halloween tårtan.

Tårtan kom till väldigt plötsligt.  En kväll fick jag plötsligt en idee runt Halloween. Frågade mamma vill du ha en tårta. Nej inte nu sa hon, då textar jag till mina grannar på andra sidan gatan å frågar om de vill ha en. Jo tack va svaret. Vänta ett par timmar så får ni en sa jag . Resultatet ser du högre upp. 

Målandet försvann då pappa dog och nu fixar jag inte att handarbeta mera. Vill men kan inte.

Vad har jag kvar??

Jag är inte, fixar inte att vara kreativ ,konstnärlig mera.

Blir en gnagabde känsla av en massa inbundna känslor innom mig som inte får utlopp. 

Satt sent inatt och tittade genom en massa ogjorda handarbeten och minns vart mamma hade velat ha dem. Sockorna skulle hon ha ... Vörå vantarna skulle åt mig.

Enda jag har kvar är fotograferingen och blommorna.

Blommor och trädgård har jag efter både mamma och pappa och fotograferingen är en gen från pappa.

Mer och mer av min kreativa konstnärliga sida försvinner bitvis och det känns då som att en del av mig försvinner